Det var 81-82-83-84, jag var 15 år och stod framför disken på en av Stockholms skivaffärer och väntade på att expediten skulle bli ledig. I handen höll jag en vinylskiva som med sitt guldomslag sken som ett glittrande pris i eftermiddagsljuset. Det var andra dagen i rad som jag befann mig i samma butik. Vid den här tiden var det inte så ofta man tog sig de två milen in till Stockholm. Men hade man läst en bra recension eller artikel av Lars Nylin i skolbibliotekets exemplar av tidningen Schlager hände det att man efter skolan satte sig på Roslagsbanan in till Östra station. Där bytte man till tunnelbanan för vidare färd mot Östermalmstorg. Väl där valde man uppgången mot Birger Jarlsgatan, korsade den och gick de ca 50 meterna fram till Pet Sounds på Jakobsbergsgatan.
På Pet Sounds hängde de riktiga musikjägarna och de jagade 12" singlar i backar märkta med texten "nyheter". Här inne rådde en tyst fokusering och ett febrilt bläddrande bland vinylen för att finna en ny vitklädd kung i mängden av skivor. Eventuella frågor från en opåläst kund framkallade en lätt trötthet hos killarna bakom disken, något en blyg femtonåring helst undvek. Därför hastade man ofta vidare till Skivfönstret i hörnet Jakobsbergsgatan, Norrlandsgatan. Det var alltså här jag nu stod och väntade på min tur.
Dagen innan hade jag köpt ett efterlängtat exemplar av Simple Minds skiva New Gold Dream. Skivan hade funnits i minst ett år och jag hade kompenserat mitt misstag att upptäcka Simple Minds alldeles för sent med att plugga in låtarna på ett stort antal föräldrafria fester med någon, någonstans i sommarnatten. Det var här som man rejält tonårsberusad, sittandes på huk på vardagsrumsparkettens tillfälliga dansgolv, svängde armen framför sig i refrängen till Promised You A Miracle. Det var här man såg sprakande färger flyga och Catherine-hjul snurra, det var här man kände styrkan och kärleken i en musik så stor att man aldrig ville att nätterna skulle ta slut.
Väl hemma med min nyinköpta skiva förde jag genast pickupnålen mot b-sidans första spår, men redan ett par sekunder in på titellåten New Gold Dream svajade ljudet betydligt mycket mer än vad det borde. Det var inte så att det knastrade eller hakade upp sig utan det var ett svängande ljud som skilde sig från det svaj som faktiskt finns i den här låtens inledning, men så pass otydlig att endast ett tränat Simple Mindsöra kunde höra det. Det var med stor besvikelse jag tvingades haka av vinylen från min Mitsubishis vertikala skivtallrik och försiktigt skjuta den tillbaka in i sitt konvolut. Ett omslag där mina fingertoppar redan satt tydliga, mörka spår i den gyllene ytan. Att tvingas leva med ett defekt exemplar av Simple Minds New Gold Dream var inte tänkbart. Det blev ingen stor sömn den natten, tanken på att personalen på Skivfönstret möjligen inte skulle acceptera ett byte av mitt befläckade exemplar höll mig vaken långt in på småtimmarna.
Nu stod jag alltså här, framför Skivfönstrets kassa, med en lätt skärrad blick och räckte fram skivan med orden "det är något fel på pressningen av den här". Killen bakom disken tittade skeptiskt på mig, slängde upp skivan på en skivspelare, krängde på sig ett par hörlurar och började lyssna. Efter tio sekunder skakade han lätt på huvudet och såg med undrande min på mig. "Men jag lovar, det ska inte låta sådär" försökte jag. Killen lyssnade en gång till och möjligen insåg han att det var svårt att bevisa att allt lät som det skulle. Efter lång tvekan vände han sig om och plockade fram ett nytt exemplar av den här fantastiska skivan. Någon där uppe måste gilla mig, tänkte jag och vandrade som i en ny gyllene dröm ner mot Kungsgatan. I en platt plastkasse bar jag skivan som skulle bli soundtracket till resten av mitt 80-tal. |
|
